Jag har ägnat Alvins sovstund åt att knåpa ihop en baksidestext till Österhavets otämjda riken. Riktigt svårt faktiskt. Den ska vara kort och kärnfull, samtidigt som den beskriver hela boken på ett rättvisande och (för potentiella köpare) lockande sätt. Tur att man har Martins fantastiska omslag att inspireras av. Så här ser det preliminära resultatet ut:
Havet fradgade fientligt kring Masse och hans vänner. Vågor höga och mäktiga som en anstormande flock bautodonter attackerade styrbordssidan och slog in över relingen – sköljde meterdjupt över däck, hungrigt slitande i den lilla jägarskarans bylsiga kläder. De hade tagit sig vatten över huvudet. Masse ångrade bittert att han övertalat sina vänner att anta den fegmagade trofféjägarens lockande anbud. ”En lättförtjänt årslön för bestens huvud”, hade det hetat. Masse borde ha vetat bättre. På Österhavet finns inga lättförtjänta krediter att hämta. Han var övertygad om att havet skulle bli hans död, och han skulle dra sina vänner med sig i djupet. Krossad av vildsinta missforstervågor och långsamt dränkt i det iskalla vattnet – det var så han såg sin framtid. Visionen ändrade dock snabbt karaktär när sällskapets tilltänkta jakttrofé uppenbarade sig föröver. Den gigantiska besten sköt upp ur sältan som ett sågtandat berg av späck, muskler och omättlig hunger. Masse var så skräckslagen att det uppbubblande vrålet av dödsångest och hopplöshet förvandlades till ett ynkligt pip, ögonblickligen uppslukat av havets och vindarnas råmande. ”Lättförtjänt, min röv!” var det sista Masse hann tänka innan han försvann i vidundrets gap tillsammans med skutans stålskodda för.
Kring det stormpiskade Österhavet finns flera oaser av gryende civilisation – platser där människor och mutanter har slagit sig ihop, för att tillsammans kunna motstå den vilda värld Katastrofen efterlämnat. Vägen mellan havskusternas boplatser går över vattnet. Österhavet är mörkt och kallt, härjat av förödande stormar, glupska odjur och pirater. Med det i åtanke är det inte fel att kalla de djärva sällar som sätter sin fot på en havsgående skuta för äventyrare och lycksökare, oavsett om det rör sig om en kontraktsanställd skeppskock eller en dödsföraktande ensamseglare. De riskerar alla sina liv, men har förstås också mycket att vinna. Stormarna, odjuren, reven och piraterna kan nämligen ses som svårmutade vakter på ett hav fyllt av forntidens lämningar; som vägspärrar på färden mot outforskade skattemarker; som rovgiriga tullstationer på lukrativa handelsrutter. För den som vågar finns alltid de svulstigaste skatterna att hämta där farorna är som störst!
Vad tror ni? Känner ni er lockade?! 
Fick just reda på att 
